FARSAN OCH CEYLON

Stäng

Ja, det var så där det gick till för 10 år sedan. För 15 år sedan! Tiden går fort. Nog gjorde farsans låtar en fantastiskt karriär från köket i Klintbol ända bort till Lincolnmonumentet i Washington, ja, ända bort till Stilla havets kust.

Farsan, smeden och spelmannen ALBIN WALLIN (1891-1982), föddes i Gålarmora by, Valö socken, dåvarande Stockholms län. Mamma
MATHILDA (1898-1964) kom från grannbyn Masugnsskogen. Hon spelade inte något instrument, men hon stödde vårt musikintresse på alla sätt: hon sydde våra folkdräkter, höll maten varm (vi skulle ju bara ta ”en låt till”), stillade hundens ylande protester och lugnade grannarnas bankanden...

Sitt folkmusikintresse fick Albin hemifrån där han samsades med sina sju syskon om instrumenten, fiol, nyckelharpa, magdeburgerspel och munspel. Låtarna kom från far, farmor, farfar, morfar (som alla spelade nyckelharpa bland annat) och från andra spelmän i trakten. Folkmusikintresset i bygden var livligt och redan 1907 hade Valö sin första spelmansstämma. Bland de medverkande fanns legendariska spelmän som båtsman Däck, Ånögubben, Per Hellgran och slaktar Loberg. En oförglömlig stämma som Albin pratade om hela livet.

Tillsammans med sina syskon spelade han till dans i hemortens paviljong. När han jobbade vid gruvan i Vigelsbo under 1910-talet bildade han och några arbetskamrater en musikgrupp. Senare under 20-talet, flyttade han tillsammans med morsan och Ceylon till österbybruk och där föddes jag 1928. Jag tror det var där hans politiska medvetenhet väcktes, för efter den tiden gick musiken och kampen för arbetarklassens värdighet hand i hand. Begrepp som Frihet, Jämlikhet och Broderskap blev levande mål för honom resten av livet. Under Stockholmstiden på 1930-talet, bodde vi på Söder, nära Södra Bantorget. Dit gick han ofta på politiska möten. Helgerna ägnade han åt familjen. Under säsongen tog vi färjan till Skansen, lyssnade på folkmusiken och träffade vänner och bekanta. Jag minns också att han tog oss med till Nationalmuseum, han ville visa oss storheter från hembygden, som Liljefors och Carl Eldh. Strumpor och skor fixade han åt oss hos prisessan Sibylla på Stadshusets julgransplundring för Stockholms fattiglappar. Vi fick apelsin, kolorerade ljus och Kalle-Anka-tvålar också.

1940 flyttade vi till Forsbacka och farsan utbildade Ceylon till smed. Under krigsåren, medan Ceylon vaktade landet i Haparanda i två år, blev det lite stiltje på musikfronten. I slutet av 40-talet kom vi till hemtrakterna igen och spelandet tog ny fart. Ceylon övergick på allvar från fiolen och gammelharpan till kromatisk nyckelharpa. Under den här tiden gick jag på konstakademien och kunde bara vara med och spela på helgerna. Länge var vi tre, två fioler och en harpa. Så småningom tog det dagliga slitet farsans axlar och han orkade inte hålla upp fiolen, men i smedjan tillverkade han ett armstöd av kraftig metalltråd, som han kunde gömma innanför västen. Det gav honom möjlighet att vara med oss och spela en tid till. När kroppen definitivt hindrade instrumentutövningen, i mitten av 60-talet, övergick han till att tralla låtarna.

Min brorsa, smeden och spelmannen CEYLON WALLIN (1922-1984), var sex år äldre än jag. Tidigt var våra samspelspositioner klara eller som Ceylon uttryckte det: ”Det är bäst att jag bestämmer vilka låtar vi ska spela, för brorsan spelar bara fiol. Man brände ju fioler förr i tiden, men mig veterligt brände man inga harpor.” Fast han var ju inte så dålig på fiolen själv. Farsans ideal, att harpan och fiolen skulle klinga som en enhet, försökte vi nå genom att Ceylon spelade melodistämman på harpan och jag betonade rytmen på fiolen. En andra stämma i vanlig mening var det aldrig tal om. När farsan skulle förklara för mig hur jag skulle kunna förstärka rytmen med stråken uppmanade han mig: ”Stöt gosse! Stöt!” Ceylons kraftfulla spel, gav mig sedan stor frihet att improvisera. Det var som när vi spelade ishockey i österbybruk på 50-talet. Jag kan än idag höra Ceylons rop till mig på isen: ”Ta pucken du, jag tar spelar´n!”

Det kom en så kallad ”folkmusikvåg” i slutet av 1960-talet. Brorsan blev rikskändis, farsans låtar spreds över landet och var och varannan nyckelharpsspelare sa sig vara Ceylons lärjunge: Det är roligt att allt fler och fler börjar spela fiol och nyckelharpa, men spelman blir man inte i en handvändning. Det är inte så enkelt som en del tycks tro. På måndan skaffar de nyckelharpa, på tisdan hatt och på onsdan är de spelmän tror de. Det tar faktiskt litet längre tid.” (Ceylon i Aftonbladet.)

Ibland kunde uppmärksamheten bli för påfrestande för honom: ”På spelmansstämmor spelar man med så många olika personer som man aldrig sett förut och ibland låter det så besynnerligt att jag måste hartsa om.”

Det hände att lärjungarna ville mästra honom, rätta till hans stråkföring och driva på tempot – ända in i allsvenskans utslätning: ”Helst spelar jag med dem jag är van att spela tillsammans med för annars kommer jag bara efter. Folk spelar alldeles för fort nu för tiden. Det måste vara litet sug i låtarna.”

Hans beska och underfundiga humor, hans starka personliga utstrålning, hans berättarförmåga och genuina spelglädje blev en inspirationskälla för musikanter i hela Norden.

Ceylon fick ett alldeles för kort liv. Just när han skulle njuta pensionärens obundna liv blev han sjuk och lämnade jordelivet. För mig blev tillvaron kaotisk och jag drevs in i en musikalisk ensamhet. Mitt spel blev förändrat, det blev svårare att lira fritt. Farsan fick ett långt och innehållsrikt liv och han hann vara med och glädjas åt Ceylons många utmärkelser. Den bästa tyckte han var när Ceylon blev frimärksmotiv 1975. Att Ceylon fick Zornmärket i guld 1982 livade också upp hans sista dagar.

Under hela livet surrade låtar, spelmän och rövarhistorier i farsans huvud. Risken att Ceylon och jag skulle ha kunnat missa hans härlighet var liten. Egensinnigt och ihärdigt lockade han oss in i sina toners virrvarr. även om vi i tonåren inte riktigt begrep oss på hans passion, dröjde vi där i hans närhet...

Struer, Danmark, februari 1993 HENRY WALLIN

Skriv ut