INLEDNING
Sommaren 1976 var jag på min första kurs i österbybruks Herrgård. Då bytte jag bort fiolen mot en nyckelharpa. Vägen hem gick förbi Gamla Uppsala. Ingrid, som jag åkte med, stannade till hos en spelman som hette Ceylon. Han bjöd oss på varsin apelsin och sa till mig att ringa någon gång om jag blev spelsugen. Om jag var!

Studier, barn och utlandsvistelser har medfört upphåll i mitt spelande. Sedan senhösten 1984 har jag under olika perioder spelat med Henry. Tack vare mycket ”finlir” med honom och ännu mera ”snack” började en medvetenhet växa fram.

Det är en stor ära för mig att få bidra till dokumentationen av denna Roslagstradition och det har varit mycket intressant att fördjupa sig i dessa Wallinlåtar. Jag har här försökt göra en allmän dokumentation av framför allt Ceylons spel – så representativt och praktiskt användbar som möjligt.

LÅTARNA
”Låtarna är i många fall melodiskt enkla men fyllda av dansrytm” skriver Juno Boberg i sin artikel om Wallinarna från Valö, i tidskriften Omdans 1982. Det är alltså huvudsakligen musik som kan spelas till dans, med undantag av Johan Däcks ”estradvalser”. Låtarna spelas taktfast och mycket rytmiskt, men dessutom nyanserat och humoristiskt.

Alla upptecknade låtar spelades eller sjöngs av Albin Wallin och förmedlades av honom till hans söner. Det är musik som funnits i släkten eller som han har lärt sig på andra håll inom landet till exempel Prästens lilla kråka, och utanför, till exempel Norsk schottis. Det är intressant att se hur dessa låtar tolkas av de tre spelmännen Wallin.

Polskorna är i de flesta fall relativt långsamma, speciellt Lövstapolskorna som spelas lugnt och tungt med långa bundna stråk. Polskorna från Hållnäs spelas gärna litet lättare. Alla taktdelar betonas, med en tyngdpunkt på 1:an och 3:an och ett ”lyft” på 2:an är typiskt för den uppländska bondpolskan. I vissa polskor förekommer takter med tidig 2:a. Förutom de Geers slängpolska spelas ibland Morfarspolskan som jämn slängpolska.

Valserna är dels långsamma, böljande, med betoning på 1:an och 3:an till exempel Hellgrensvalsen och Vildanden och dels snabbare springvalser av Valökaraktär med jämn betoning på alla tre taktdelarna. Dessutom finns här Johan Däcks mycket personliga konsertvalser.

Polketterna spelas allt ifrån snabbt till lätt, exempelvis de från Harg, till långsamt på gränsen till schottis, som till exempel några från Lövstabruk.

Flera polketter och även några schottisar har en extra fjärdedel i slutet av reprisen, enligt Albin för att dansarna ska hinna byta dansriktning.

Slutligen har jag tecknat upp en långsam brudmarsch och en danslek, Skojarn (långsam gånglåt + vals).

CEYLONS SPEL
Karaktärisktiskt för Ceylons spel är kombinationen av det dansanta, rytmiska och kraftfulla med det nyanserade och humoristiska.

Ceylon använde sig sällan av lägesspel. Hellre slängde han plötsligt iväg ett enda finger. Han hade snabba fingrar och lätta drillar. Drillarna kom ibland överraskande, inte alls där man trodde de skulle vara, till exempel i Båtsman Däcks lillpolska, 3:e och 7:e takten. Ceylon förkortade tonen antingen med stråken eller med fingret, det vill säga en hastig snärt med fingret medan stråken låg kvar på strängen. Andra toner kom då också att klinga, mestadels lös sträng, till exempel Norrmandrillen och Gålarmoravitens brudmarsch.

Med en relativt spänd stråke och en mycket mjuk handled, lyckades Ceylon växla mellan långa, intensiva ”sugande” stråkdrag och lätta, mycket snabba stråk. Stråkföringen var mycket originell, ibland kunde den tyckas vara helt bakvänd.

Hans spel var mycket konsekvent. Stråkföringen och utsmyckningarna var ofta desamma från gång till gång. Stråkföringen kunde skilja sig åt när han tog om en repris, men på samma sätt vid olika speltillfällen.

En del av gammelharpans klang försökte Ceylon föra över till sin kromatiska harpa. Ett exempel är att han lade pekfingret över både D och H (de var kopplade på gammelharpan) och strök lösa C och A samtidigt. Han ”doppade” gärna stråken och höll rytmen med bassträngarna.

Ceylon var mycket noga med att nyckelharpan skulle sjunga och att alla 17 strängarna var välstämda enligt hans privata stämsystem. Allt för att harpan skulle ge maximal klang.

Paris, januari 1993

ULLA CARIN LIBERT

Foto från omkring 1975

Skriv ut